Tankar från ett österrikiskt barnsjukhus

Jag vill passa på att höja ett varningens finger inför detta inlägg.
Det finns de som undrar varför man bloggar. För vår del är det för att dela med sig kring vad vår familj har för sig så att släkt och vänner kan ta del av det på ett enkelt sätt.Dessutom är det ett sätt för andra, som eventuellt är intresserade, att kunna ta del av en del av våra tankar och ideer om allt möjligt. Detta inlägg kan man sortera in under våra (eller i alla fall mina) tankar. Det kan bli rätt "djupt", men det får ni ha överseende med. Dessutom blev det rätt långt...det får ni ha överseende med det oxå...

Vad är det som betyder något i livet? Jag menar, om man kokar ner det till "bare minimum", vad är det som verkligen betyder något? Är det prylar? Karriär? Upplevelser? Hälsan?
Visst, allt detta har en viss betydelse, men vad är essensen av det hela? Min egen upplevelse under veckan som gått har förstärkt uppfattningen att, som lyckligt lottad förälder är det barnen som betyder allt. Detta är säkert ingen nyhet för någon och jag är förvissad om att de flesta skriver under på det. Men det är inte förrän man står inför en situation då ens egna barn blir allvarligt skadade eller sjuka som man inser att allt annat mer eller mindre försvinner i betydelse. Att sköta om ens barn med hög feber är inget ovanligt i sig och att stötta dom under maginfluensa med kräkningaroch annat mysigt är ju inget man lyfter på ögonbrynen för (snarare att man täpper till näsan "och addas gedom mudded")
Men när ens eget barn segnar ner framför fötterna på en och inte vaknar till liv förrän tio sekunder senare blir man först förvånad och förstår inte riktigt vad som händer, sekunden senare inser man att det är allvarligt, riktigt allvarligt. Men vad ska man göra?

Hon hänger lealös i armarna på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Känslan är fruktansvärd och det tar någon tiondels sekund till innan poletten trillar ner och jag får ner henne på golvet i framstupa sidoläge. Hon är fortfarande borta. Ingen kontakt.
"Alina! Hör du mig? Alina! Alina!"
Jag klappar henne i ansiktet, men inget händer. Hon är fortfarande helt borta. Andas hon? Jo, hon andas. Tur!
"Alina! Alina! Kom igen nu! Hör du mig! Alina!"
Ingen reaktion. Tankarna rusar nu genom huvudet på mig.
"Vad fan ska jag göra. Hon spydde för en timme sedan? Hur hänger det ihop? Hög feber, kräkningar och svimningsanfall. Det är inte bra! Fan! Och hon reagerar ju inte. Skit!"
Jag daskar henne i ansiktet. Allt hårdare
"Aliiina! Kom igen nu då!"Öhhh"Hon rör på sig. Lättnad. Ögonen famlar runt i rummet utan att kunna fokusera.
"Alina, ser du mig? Hör du mig?"
"Ööö-jaa..."
Jag lyckas få ögonkontakt med henne och märker hur hon fokuserar. Hon tittar förvånad på mig. Det är uppenbart att hon inte vet vad som hänt. Efter någon minut på golvet, där jag håller om henne och klappar henne varsamt, lyckas jag leda henne till sängen där jag bäddar ner henne.
Tankar fortsätter flöda.
"Vad gör jag nu? Catarina sitter med övriga nere i matsalen. Vad säger jag till henne. Hur tar hon det? Hur kommer Emmie att reagera? Hon måste till sjukhus? Hur löser vi det? Jag kör henne, men ska Catarina stanna hemma? Hur reagerar Emmie? Kan jag lämna henne här nu? Tänk om hon svimmar igen? Men hon måste till läkare? Ambulans? Jag måste prata med Catarina!

Som ni vet mellanlandade vi på sjukhuset i Mittersil och här fick jag min nästa skälvande upplevelse.

Alina sitter i en rullstol och vi väntar på att vi ska få komma in på ett rum, när hon tappar färgen i ansiktet och pupillerna blir knappnålsstora. Men hon sitter hela tiden upp.
Sköterskan ser att det inte står rätt till.
"Wie ist es? Bist du okey?"
Alina reagerar inte.
"Alina! Hur mår du? Hör du mig? Ser du mig?"
"Va? Öhhh ja, jag ser dig".
Hon är tillbaka. Skönt. Vi får en säng på rummet.
Sköterskan försvinner iväg och efter en stund kommer ett flertal doktorer in och efter diverse överläggningar vidtas en rad aktiviteter som slutar med att man står vid fotändan på Alina säng och skådar en utmattad tjej med slangar och nålar högt som lågt.
Man står där och känslan av oförmåga, att inte kunne göra någo,t förstärks av läkaren som med bister min kommer in och förklarar att läget är allvarligt. Man har mätt det ena och det andra men man vet inte exakt vad som förorsakat det hela. Eftersom min tyska inte är helt flytande tror jag att det var vad som sades.
Här står jag framför Alina, som har EKG inkopplat, blodtrycksmätare virad runt armen, dropp inkopplat och kanyler satta för blodproverna de tog och en läkare som på tyska i kombination med knackig engelska gjort klart att de inte har en aning om vad det är...

Då känner man inte sig riktigt trygg kan jag meddela.

Två timmar senare stiger febern och närmar sig 40 grader. Något är fundamentalt fel. Jag vill veta vad det är, men ingen kan berätta.

Under natten tas fler prover och under tidiga morgonen är febern uppe på 41 grader. Något måste göras!

Efter diskussion med läkaren beslutas att Alina ska transporteras till Barnsjukhuset i Schwarzach, eftersom man saknar erfarenhet av avancerad barnsjukvård i Mittersil. Dock ska det tas en lungröntgen innan transporten...fattar ni att man känner sig något osäker på utgången...

Min största utmaing har så långt, förutom att hantera min egen oro, har varit att inte ge uttryck för den frustration jag själv känner utan att hålla modet uppe inför Alina. Samma sak gällde för Catarina, som jag vet redan varit sjuk av oro och som säkerligen brottas med sina egna teser om vad som kan hända.

Väl i Schwartzach kändes det som att vi hamnade i goda händer. Fler tester tog vid. Ultraljud på magen och tarmarna, Ögon-näsa-hals undersökning, fler blodprov, odlingar, feber,...men det var inte förrän igår morse som jag förstod vad det egentligen handlade om. Då förstod jag allvaret i det hela. Läkarna hade sedan någon dag förklarat att hon hade fått bakterier i blodet men att de inte vet orsaken till det. Detta förstod jag inte, vilket i sig kanske var bra...För den oinvigde kan jag berätta att om man får bakterier i blodet, så är det allvarligt, riktigt allvarligt. När de väl är i systemet kan de stanna till och ställa till det lite var som helst. Ett populärt "pitt-stop" om man inte tar det lugnt är hjärtat, vilket kan leda till hjärtmuskelinflammation och andra tråkigheter. För den flitige bloggläsaren kan man dra sig till minnes att det var just bakterier i blodet läkarna befarade när undertecknad låg på infektionskliniken på Östra Sjukhuset. Läkarna såg mycket allvarligt på detta och nu ligger min Alina där med just bakterier i blodet...

Jag vill inte tänka på vad som kan hända om det inte utvecklar sig som det ska och jag har all respekt för läkarna som vill vara väldigt försiktiga innan Alina flyttas.

Alla dessa situationer har fått mig att reflektera över vad som är viktigt i livet. Slutsatsen är enkel. Det är barnen. Hur man än vrider och vänder på det så betyder barnen allt.

Att stå vid sidan av och inte kunna påverka och bara se på när ens eget barn kämpar mot allvarliga åkommor är inget jag önskar någon ska behöva uppleva.
Någon klok person har tidigare myntat att våra barn är vår framtid, men jag skulle vilja skruva det ytterligare och säga att barnen är inte bara vår framtid, de är vårt allt.
Utan dem finns vi inte!
///Patric