Äntligen kan vi sätta p för sjukdomsföljetongen...tror vi...
Efter många om och men fick vi till slut träffa en erfaren barnläkare som faktiskt intresserade sig för Alinas fall.
I går eftermiddag tog vi oss till Barnmedicinmottagningen i Hisings-Backa och efter en timme hade vi fått det hela bekräftat. Alina har mycket riktigt haft en kraftig bakteriell infektion i blodet men som tur är har antibiotikan bitit som den skulle och när vilämnade Österrike var hennes infektionsvärden i princip på normal nivå. Dock spände denna barnläkare blicken i oss och gjorde klart att Alina inte fick gå till skolan under den närmaste veckan och att vi på Onsdag ska ha en ny kontakt för att följa upp henne innan vi bestämmer om och när hon är fit för skola eller fysisk aktivitet, I vilket fall som helst känns det skönt att ha en läkare som är intresserad och engagerad i att följa upp Alinas tillstånd.
Med tanke på vår upplevelse med Dr Träskalle på Östras infektionsavdelning, skickade jag ett mail till Dr Kopenec i Schwarzach. där jag bad honom på engelska bekräfta hur jag uppfattade situationen.
Idag fick vi svar från honom och hans svar stämde väldigt väl överens med vår egen och vår nya läkares uppfattning och inrådan.
Jag tror att jag ska börja fundera på hur man kan filtrera ut vettvillingar, terrorister, illgärningsmän och träskallar på ett effektivt sätt... Kanske man kan använda en kombination av mikrovågsteknik och scanning av hjärnan för att mäta densiteten...ju lägre densitet desto större träskalle? Vem vet, det kanske hägrar ett Nobelpris som tack för betydande bidrag för mänsklig utveckling..? Om inte annat kanske det motverkar att man får dessa inkompetena exemplar inskrivna vid läkarutbildningen...?
I går blev Emmie och hennes kompisar TV-stjärnor för en kort stund. De som beskådade Samsung-galan kunde se ett gäng flamsiga flickor som vinkade till TV-kamerorna så kraftigt att höjdhopparnas ribba dallrade...
Emmie, Fanny, Johannna, Olivia, Linda och Hanna hejade fram Gabrielle, den största stjärnan, som sprang sina sextio meter runt 8,67 sek...schwisch..det är fort för att vara 12 år! I vilket fall som helst tyckte tjejerna att det var en höjdarkväll på Scandinavium!
/pace
fredag 30 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Lite goa bilder
Här kommer ett litet axplock av sköna bilder från semstern. Vi har medvetet hållt oss vid trevliga bilder... Alla bilder har ju en egen historia, så även dessa. Men de historierna tar vi vid ett senare tillfälle. Alina vill även passa på att tacka så hemskt mycket för blommor, böcker och kommentarer. De värmde gott i själen! I morgon träffar vi en barnläkare och hoppas på en med huvet på skaft och inte en med det under armen..;-)
/pace
/pace
tisdag 27 januari 2009
Home Sweet Home
Och så var familjen samlad igen!
I morse vid 08.30 lämnade vi Wurtsburg och 19.25 anlände vi på Björlis. Resan flöt på fantastiskt bra med en pace på 140 knyck i princip hela vägen-
I morgon börjar ett nytt kapitel---dialogen med försäkringbolaget och dessutom behöver vi nog ta en runda till map efterkontroll av Alina.
Vadå? frågar man sig...Jo, tro det eller ej, men det finns träskallar överallt!
När Alina och Catarina, efter mycket om och men, fick träffa en läkare på Östras Infektionsavdelning tyckte han inte att det var något att göra med Alina. Hon var ju i princip frisk...Ja, ni hör ju. Antingen var han dum på riktigt eller så var hans kombination av tyskakunskaper och medicinsk kompetens fullständigt bristfällig. Vi lär behöva ta det ett varv till under morgondagen, men det får anstå tills dess...just nu känns de 113 milen i kroppen och knoppen och vi drar oss undan för kvällen.
Godnatt!
/pace
I morse vid 08.30 lämnade vi Wurtsburg och 19.25 anlände vi på Björlis. Resan flöt på fantastiskt bra med en pace på 140 knyck i princip hela vägen-
I morgon börjar ett nytt kapitel---dialogen med försäkringbolaget och dessutom behöver vi nog ta en runda till map efterkontroll av Alina.
Vadå? frågar man sig...Jo, tro det eller ej, men det finns träskallar överallt!
När Alina och Catarina, efter mycket om och men, fick träffa en läkare på Östras Infektionsavdelning tyckte han inte att det var något att göra med Alina. Hon var ju i princip frisk...Ja, ni hör ju. Antingen var han dum på riktigt eller så var hans kombination av tyskakunskaper och medicinsk kompetens fullständigt bristfällig. Vi lär behöva ta det ett varv till under morgondagen, men det får anstå tills dess...just nu känns de 113 milen i kroppen och knoppen och vi drar oss undan för kvällen.
Godnatt!
/pace
Hem ljuva hem!
Så skönt att äntligen vara hemma. Sitter just nu i min säng (Alina sover som en stock brevid mig hann knappt lägga huvudet på kudden förrän hon sov)och har precis läst alla härliga komentarer. Ni skall veta att jag blir alldeles varm och rörd av alla sms och telefonsamtal det värmer och ger en oss en extra energi i de stunder som det känts lite tungt.
Trots att det skönt att Alina och jag har fått kommit hem så saknas det fortfarande 2 i båset:(
Så det gäller för dig Patric att hålla båda händerna på ratten, tungan rätt i mun, ögonen på vägen huvudet på snedden och fokusera, så vi snart får räkna in er oxå;) Skämt o sido.
Resan hem gick bra. Alina trodde nog att hon hade mer krafter än vad hon har men hon blev nog lite varse. När vi landat i Wien fick man ta en buss in till terminalen. (Vilken Alina tyckte vi skulle ta.) Enl sos skulle en rullstols transport vara beställd och mycket riktigt stod där en liten special buss vid sidan om så jag travade fram dit. Väl framme vid terminalen frågade killen om vi ville ha en rullstol. Nää sa Alina JOOOOOO sa mamma. "Rullstolschaffisen" körde o körde jag steppade på som skam för att hinna med för vi hade inte allt för gott om tid. När vi väl var framme vid gaten så sa Alina det där hade jag inte fixat! Då log mamma:) Hemma på Landvetter stod en sjuktransport och väntade som körde oss hem till Björlis där mormor tog emot oss med the och macka. Imorgon blir det läkar besök...
Nu är det minsann dags för mig att sova lite tror jag bestämt så här kommer en
stor bamse kram från Mig!
Godnatt!!!
P.s
Erik, jag såg inga stav fel jag såg bara en härlig kommentar :)
Trots att det skönt att Alina och jag har fått kommit hem så saknas det fortfarande 2 i båset:(
Så det gäller för dig Patric att hålla båda händerna på ratten, tungan rätt i mun, ögonen på vägen huvudet på snedden och fokusera, så vi snart får räkna in er oxå;) Skämt o sido.
Resan hem gick bra. Alina trodde nog att hon hade mer krafter än vad hon har men hon blev nog lite varse. När vi landat i Wien fick man ta en buss in till terminalen. (Vilken Alina tyckte vi skulle ta.) Enl sos skulle en rullstols transport vara beställd och mycket riktigt stod där en liten special buss vid sidan om så jag travade fram dit. Väl framme vid terminalen frågade killen om vi ville ha en rullstol. Nää sa Alina JOOOOOO sa mamma. "Rullstolschaffisen" körde o körde jag steppade på som skam för att hinna med för vi hade inte allt för gott om tid. När vi väl var framme vid gaten så sa Alina det där hade jag inte fixat! Då log mamma:) Hemma på Landvetter stod en sjuktransport och väntade som körde oss hem till Björlis där mormor tog emot oss med the och macka. Imorgon blir det läkar besök...
Nu är det minsann dags för mig att sova lite tror jag bestämt så här kommer en
stor bamse kram från Mig!
Godnatt!!!
P.s
Erik, jag såg inga stav fel jag såg bara en härlig kommentar :)
måndag 26 januari 2009
Godnatt
Efter en glad stund med Björn Gustavsson släcker vi nu lampan och tackar för idag. Alina och Catarina är alldelles snart hemma på Björlis (pratade precis med dom).
Good night Sweden...wherever You are!
/pe
Good night Sweden...wherever You are!
/pe
Övernattning i Wurtsburg
Hej alla,
Nu har jag och Emmie landat in på Post Hotel i Wurtsburg, där vi ska avnjuta en skön DVD, käka chips och nötter och dra till det med en flaska Sprite. Färden hit har gått lysande utan för mycket trafik.
Pratade med Catarina vid 19.30-tiden och då satt de och väntade på avfärd från Wien. Alina var rätt trött, vilket inte är så konstigt. Som tur var fick de "specialtransport" på Wiens flygplats, så att Alina inte behövde vandra hela vägen mellan gaterna.
I morgon blir det till att uppsöka läkare hemma i Sverige för att återta kontroll på skeendet medan jag och Emmie plöjer genom Europa för att förhoppningsvis vara hemma i morgon kväll.
Arrivederci!
/pace
Nu har jag och Emmie landat in på Post Hotel i Wurtsburg, där vi ska avnjuta en skön DVD, käka chips och nötter och dra till det med en flaska Sprite. Färden hit har gått lysande utan för mycket trafik.
Pratade med Catarina vid 19.30-tiden och då satt de och väntade på avfärd från Wien. Alina var rätt trött, vilket inte är så konstigt. Som tur var fick de "specialtransport" på Wiens flygplats, så att Alina inte behövde vandra hela vägen mellan gaterna.
I morgon blir det till att uppsöka läkare hemma i Sverige för att återta kontroll på skeendet medan jag och Emmie plöjer genom Europa för att förhoppningsvis vara hemma i morgon kväll.
Arrivederci!
/pace
Pitstop Munchen
Hola,
En kort rapport från vägen:
Vi släppte Alina och Catarina vid flygplatsen kl 16.55 och senaste rapporten ger vid handen att de sitter vid gaten och väntar.
Vår rutt blir via Munchen- Nurnberg till Wurtzberg, där vi siktar på att stanna för natten
Vi hörs vidare!
Ciao!
/pace
En kort rapport från vägen:
Vi släppte Alina och Catarina vid flygplatsen kl 16.55 och senaste rapporten ger vid handen att de sitter vid gaten och väntar.
Vår rutt blir via Munchen- Nurnberg till Wurtzberg, där vi siktar på att stanna för natten
Vi hörs vidare!
Ciao!
/pace
Newsflash!!!!! Vi är på väg hem!!!
Just fått klart med SOS att flyg är bokat i kväll kl 18.25 från Salzburg. Yippeey!!!
Catarina och Alina beräknas landa Landvetter kl 22.00.
Jag och Emmie kör dem till Salzburg, varfter vi drar mot Svedala. Vi bloggar oss nog genom Tyskland och Danmark.
Auf Wiedersehen!
/pace
Catarina och Alina beräknas landa Landvetter kl 22.00.
Jag och Emmie kör dem till Salzburg, varfter vi drar mot Svedala. Vi bloggar oss nog genom Tyskland och Danmark.
Auf Wiedersehen!
/pace
Goda nyheter
Godmorgon Världen!
För en timme sedan tog man blodprov och alldelles nyss var läkaren här för koll av allmäntillståndet. Vi har inte resultatet från blodprovet än, men enligt läkaren ska det inte vara något som hindrar oss från att initiera hemresan idag. För Alinas del handlar det om hur snabba SOS International är till att administrera och koordinera det som behövs.
Förutseende som man är har jag redan googlat på flygförbindelser och det finns flyg hem till Gbg från Salzburg kl 14.25 alt kl 18.25. Då skulle man vara i Götet vid 18.20 alt 22.00.
Det känns lite optimistiskt, vilket kan innebära att det inte blir förrän i morgon som vi kommer iväg.
Oavsett känns det som att vi passerat en milstolpe och mentalt är vi på väg hem med en allt bättre mående Alina.
Ny rapport om ngn timma!
/pace
För en timme sedan tog man blodprov och alldelles nyss var läkaren här för koll av allmäntillståndet. Vi har inte resultatet från blodprovet än, men enligt läkaren ska det inte vara något som hindrar oss från att initiera hemresan idag. För Alinas del handlar det om hur snabba SOS International är till att administrera och koordinera det som behövs.
Förutseende som man är har jag redan googlat på flygförbindelser och det finns flyg hem till Gbg från Salzburg kl 14.25 alt kl 18.25. Då skulle man vara i Götet vid 18.20 alt 22.00.
Det känns lite optimistiskt, vilket kan innebära att det inte blir förrän i morgon som vi kommer iväg.
Oavsett känns det som att vi passerat en milstolpe och mentalt är vi på väg hem med en allt bättre mående Alina.
Ny rapport om ngn timma!
/pace
söndag 25 januari 2009
Sonntag Abend im Schwarzach
Godkväll,
Söndagkvällen infinner sig och läget är fortsatt stabilt. Alinas temperatur har under dagen legat mellan 37,1 och 37,8, vilket får anses som förträffligt. Igår och idag har hon varit på bokslukarhumör och tuggat i sig i princip hela "Män Som Hatar Kvinnor" på två dagar.
Emmie har varit fortsatt seg och inte på humör att hitta på någonting. Det var med nöd och näppe som vi fick med henne ut på en promenad med tillhörande sen lunch "down town Schwarzach".
Det är med spänning i luften som vi knoppar in i kväll...i morgon bitti tas nytt blodprov och vi hoppas på resultat innan lunch...Antagligen kommer vi att vakna med kramp i tummuskulaturen fram på småtimmarna...
Trots veckans tråkigheter, har veckan varit fylld av diverse roligheter och höjdpunkter, som vi gärna vill framhäva. En av dem är boendet hos Maj-Inger, vilket varit "weltklasse".
För att "promota" detta förträffliga semsteralternativ, kommer vi att lägga in en länk till Stubacher Hof i Uttendorf här intill.
Vi hörs vidare i morgon runt lunchtid, då vi hoppas på besked att vi kan inleda hemresan.
Wiedersehen!
/pace
Söndagkvällen infinner sig och läget är fortsatt stabilt. Alinas temperatur har under dagen legat mellan 37,1 och 37,8, vilket får anses som förträffligt. Igår och idag har hon varit på bokslukarhumör och tuggat i sig i princip hela "Män Som Hatar Kvinnor" på två dagar.
Emmie har varit fortsatt seg och inte på humör att hitta på någonting. Det var med nöd och näppe som vi fick med henne ut på en promenad med tillhörande sen lunch "down town Schwarzach".
Det är med spänning i luften som vi knoppar in i kväll...i morgon bitti tas nytt blodprov och vi hoppas på resultat innan lunch...Antagligen kommer vi att vakna med kramp i tummuskulaturen fram på småtimmarna...
Trots veckans tråkigheter, har veckan varit fylld av diverse roligheter och höjdpunkter, som vi gärna vill framhäva. En av dem är boendet hos Maj-Inger, vilket varit "weltklasse".
För att "promota" detta förträffliga semsteralternativ, kommer vi att lägga in en länk till Stubacher Hof i Uttendorf här intill.
Vi hörs vidare i morgon runt lunchtid, då vi hoppas på besked att vi kan inleda hemresan.
Wiedersehen!
/pace
Söndag morgon i Scwartzach
Godmorgon världen!
Sitter här framför fönstret och utanför ligger Schwartzach's kyrka med dess kyrkogård. Klockan är strax innan nio och klockorna ljuder över byn. I går förmiddag upplevde vi en bisarr sak. Efter det att kyrkklockorna klingat av slogs en stor högtalare på och för en stund trodde jag att jag befann mig i Teheran eller någon annan muslimsk stad. Något förvånande, fick vi ta del av Fader Vår på tyska som spreds högt och ljudligt över nejden. Frågan är om detta upprepar sig med dagens högmässa?
Alldelles nyss var man inne och tog Alinas temperatur (för femtioandra gången i ordningen). Nu har vi ett helt dygn med under 38 grader och sista mätningen visade på 37,1! Det går åt rätt håll.
Man har valt att under helgen bara följa temperaturen och inte ta några fler blodprover förrän måndag (så länge som febern går åt rätt håll...).
Huruvida bakteriehalten avtar i önskad omfattning vet vi inte med bestämdhet förrän i morgon, men jag skulle bli förvånad om det inte skulle minska kraftigt. Detta tror jag eftersom Alinas allmänna tillstånd kraftigt har förbättrats. Nu ligger hon här bredvid och läser Stig Larssons första bok " Män Som Hatar Kvinnor".
Igår anslöt resten av familjen och det var skönt att vi var samlade allihop. Emmie var trött, hängig och kände sig nog allta nnat än bekväm i situationen. Hon säger inte mycket, men har nog tänkt desto mer under denna veckan och har nog haft svårt att sortera känslorna.
Nu blir det inte mer för denna gången. Behöver blogga på vad man kan göra i Schwartzach och dess omgivningar eftersom jag lovat Emmie att vi ska hitta på något i eftermiddag. Frågan är väl bara vad? Vi återkommer med detta.
Tack alla ni som hört av er genom telefonsamtal, sms och blogginlägg. Det betyder jättemycket att ni bryr er om!
/PACE
Sitter här framför fönstret och utanför ligger Schwartzach's kyrka med dess kyrkogård. Klockan är strax innan nio och klockorna ljuder över byn. I går förmiddag upplevde vi en bisarr sak. Efter det att kyrkklockorna klingat av slogs en stor högtalare på och för en stund trodde jag att jag befann mig i Teheran eller någon annan muslimsk stad. Något förvånande, fick vi ta del av Fader Vår på tyska som spreds högt och ljudligt över nejden. Frågan är om detta upprepar sig med dagens högmässa?
Alldelles nyss var man inne och tog Alinas temperatur (för femtioandra gången i ordningen). Nu har vi ett helt dygn med under 38 grader och sista mätningen visade på 37,1! Det går åt rätt håll.
Man har valt att under helgen bara följa temperaturen och inte ta några fler blodprover förrän måndag (så länge som febern går åt rätt håll...).
Huruvida bakteriehalten avtar i önskad omfattning vet vi inte med bestämdhet förrän i morgon, men jag skulle bli förvånad om det inte skulle minska kraftigt. Detta tror jag eftersom Alinas allmänna tillstånd kraftigt har förbättrats. Nu ligger hon här bredvid och läser Stig Larssons första bok " Män Som Hatar Kvinnor".
Igår anslöt resten av familjen och det var skönt att vi var samlade allihop. Emmie var trött, hängig och kände sig nog allta nnat än bekväm i situationen. Hon säger inte mycket, men har nog tänkt desto mer under denna veckan och har nog haft svårt att sortera känslorna.
Nu blir det inte mer för denna gången. Behöver blogga på vad man kan göra i Schwartzach och dess omgivningar eftersom jag lovat Emmie att vi ska hitta på något i eftermiddag. Frågan är väl bara vad? Vi återkommer med detta.
Tack alla ni som hört av er genom telefonsamtal, sms och blogginlägg. Det betyder jättemycket att ni bryr er om!
/PACE
lördag 24 januari 2009
Tankar från ett österrikiskt barnsjukhus
Jag vill passa på att höja ett varningens finger inför detta inlägg.
Det finns de som undrar varför man bloggar. För vår del är det för att dela med sig kring vad vår familj har för sig så att släkt och vänner kan ta del av det på ett enkelt sätt.Dessutom är det ett sätt för andra, som eventuellt är intresserade, att kunna ta del av en del av våra tankar och ideer om allt möjligt. Detta inlägg kan man sortera in under våra (eller i alla fall mina) tankar. Det kan bli rätt "djupt", men det får ni ha överseende med. Dessutom blev det rätt långt...det får ni ha överseende med det oxå...
Vad är det som betyder något i livet? Jag menar, om man kokar ner det till "bare minimum", vad är det som verkligen betyder något? Är det prylar? Karriär? Upplevelser? Hälsan?
Visst, allt detta har en viss betydelse, men vad är essensen av det hela? Min egen upplevelse under veckan som gått har förstärkt uppfattningen att, som lyckligt lottad förälder är det barnen som betyder allt. Detta är säkert ingen nyhet för någon och jag är förvissad om att de flesta skriver under på det. Men det är inte förrän man står inför en situation då ens egna barn blir allvarligt skadade eller sjuka som man inser att allt annat mer eller mindre försvinner i betydelse. Att sköta om ens barn med hög feber är inget ovanligt i sig och att stötta dom under maginfluensa med kräkningaroch annat mysigt är ju inget man lyfter på ögonbrynen för (snarare att man täpper till näsan "och addas gedom mudded")
Men när ens eget barn segnar ner framför fötterna på en och inte vaknar till liv förrän tio sekunder senare blir man först förvånad och förstår inte riktigt vad som händer, sekunden senare inser man att det är allvarligt, riktigt allvarligt. Men vad ska man göra?
Hon hänger lealös i armarna på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Känslan är fruktansvärd och det tar någon tiondels sekund till innan poletten trillar ner och jag får ner henne på golvet i framstupa sidoläge. Hon är fortfarande borta. Ingen kontakt.
"Alina! Hör du mig? Alina! Alina!"
Jag klappar henne i ansiktet, men inget händer. Hon är fortfarande helt borta. Andas hon? Jo, hon andas. Tur!
"Alina! Alina! Kom igen nu! Hör du mig! Alina!"
Ingen reaktion. Tankarna rusar nu genom huvudet på mig.
"Vad fan ska jag göra. Hon spydde för en timme sedan? Hur hänger det ihop? Hög feber, kräkningar och svimningsanfall. Det är inte bra! Fan! Och hon reagerar ju inte. Skit!"
Jag daskar henne i ansiktet. Allt hårdare
"Aliiina! Kom igen nu då!"Öhhh"Hon rör på sig. Lättnad. Ögonen famlar runt i rummet utan att kunna fokusera.
"Alina, ser du mig? Hör du mig?"
"Ööö-jaa..."
Jag lyckas få ögonkontakt med henne och märker hur hon fokuserar. Hon tittar förvånad på mig. Det är uppenbart att hon inte vet vad som hänt. Efter någon minut på golvet, där jag håller om henne och klappar henne varsamt, lyckas jag leda henne till sängen där jag bäddar ner henne.
Tankar fortsätter flöda.
"Vad gör jag nu? Catarina sitter med övriga nere i matsalen. Vad säger jag till henne. Hur tar hon det? Hur kommer Emmie att reagera? Hon måste till sjukhus? Hur löser vi det? Jag kör henne, men ska Catarina stanna hemma? Hur reagerar Emmie? Kan jag lämna henne här nu? Tänk om hon svimmar igen? Men hon måste till läkare? Ambulans? Jag måste prata med Catarina!
Som ni vet mellanlandade vi på sjukhuset i Mittersil och här fick jag min nästa skälvande upplevelse.
Alina sitter i en rullstol och vi väntar på att vi ska få komma in på ett rum, när hon tappar färgen i ansiktet och pupillerna blir knappnålsstora. Men hon sitter hela tiden upp.
Sköterskan ser att det inte står rätt till.
"Wie ist es? Bist du okey?"
Alina reagerar inte.
"Alina! Hur mår du? Hör du mig? Ser du mig?"
"Va? Öhhh ja, jag ser dig".
Hon är tillbaka. Skönt. Vi får en säng på rummet.
Sköterskan försvinner iväg och efter en stund kommer ett flertal doktorer in och efter diverse överläggningar vidtas en rad aktiviteter som slutar med att man står vid fotändan på Alina säng och skådar en utmattad tjej med slangar och nålar högt som lågt.
Man står där och känslan av oförmåga, att inte kunne göra någo,t förstärks av läkaren som med bister min kommer in och förklarar att läget är allvarligt. Man har mätt det ena och det andra men man vet inte exakt vad som förorsakat det hela. Eftersom min tyska inte är helt flytande tror jag att det var vad som sades.
Här står jag framför Alina, som har EKG inkopplat, blodtrycksmätare virad runt armen, dropp inkopplat och kanyler satta för blodproverna de tog och en läkare som på tyska i kombination med knackig engelska gjort klart att de inte har en aning om vad det är...
Då känner man inte sig riktigt trygg kan jag meddela.
Två timmar senare stiger febern och närmar sig 40 grader. Något är fundamentalt fel. Jag vill veta vad det är, men ingen kan berätta.
Under natten tas fler prover och under tidiga morgonen är febern uppe på 41 grader. Något måste göras!
Efter diskussion med läkaren beslutas att Alina ska transporteras till Barnsjukhuset i Schwarzach, eftersom man saknar erfarenhet av avancerad barnsjukvård i Mittersil. Dock ska det tas en lungröntgen innan transporten...fattar ni att man känner sig något osäker på utgången...
Min största utmaing har så långt, förutom att hantera min egen oro, har varit att inte ge uttryck för den frustration jag själv känner utan att hålla modet uppe inför Alina. Samma sak gällde för Catarina, som jag vet redan varit sjuk av oro och som säkerligen brottas med sina egna teser om vad som kan hända.
Väl i Schwartzach kändes det som att vi hamnade i goda händer. Fler tester tog vid. Ultraljud på magen och tarmarna, Ögon-näsa-hals undersökning, fler blodprov, odlingar, feber,...men det var inte förrän igår morse som jag förstod vad det egentligen handlade om. Då förstod jag allvaret i det hela. Läkarna hade sedan någon dag förklarat att hon hade fått bakterier i blodet men att de inte vet orsaken till det. Detta förstod jag inte, vilket i sig kanske var bra...För den oinvigde kan jag berätta att om man får bakterier i blodet, så är det allvarligt, riktigt allvarligt. När de väl är i systemet kan de stanna till och ställa till det lite var som helst. Ett populärt "pitt-stop" om man inte tar det lugnt är hjärtat, vilket kan leda till hjärtmuskelinflammation och andra tråkigheter. För den flitige bloggläsaren kan man dra sig till minnes att det var just bakterier i blodet läkarna befarade när undertecknad låg på infektionskliniken på Östra Sjukhuset. Läkarna såg mycket allvarligt på detta och nu ligger min Alina där med just bakterier i blodet...
Jag vill inte tänka på vad som kan hända om det inte utvecklar sig som det ska och jag har all respekt för läkarna som vill vara väldigt försiktiga innan Alina flyttas.
Alla dessa situationer har fått mig att reflektera över vad som är viktigt i livet. Slutsatsen är enkel. Det är barnen. Hur man än vrider och vänder på det så betyder barnen allt.
Att stå vid sidan av och inte kunna påverka och bara se på när ens eget barn kämpar mot allvarliga åkommor är inget jag önskar någon ska behöva uppleva.
Någon klok person har tidigare myntat att våra barn är vår framtid, men jag skulle vilja skruva det ytterligare och säga att barnen är inte bara vår framtid, de är vårt allt.
Utan dem finns vi inte!
///Patric
Det finns de som undrar varför man bloggar. För vår del är det för att dela med sig kring vad vår familj har för sig så att släkt och vänner kan ta del av det på ett enkelt sätt.Dessutom är det ett sätt för andra, som eventuellt är intresserade, att kunna ta del av en del av våra tankar och ideer om allt möjligt. Detta inlägg kan man sortera in under våra (eller i alla fall mina) tankar. Det kan bli rätt "djupt", men det får ni ha överseende med. Dessutom blev det rätt långt...det får ni ha överseende med det oxå...
Vad är det som betyder något i livet? Jag menar, om man kokar ner det till "bare minimum", vad är det som verkligen betyder något? Är det prylar? Karriär? Upplevelser? Hälsan?
Visst, allt detta har en viss betydelse, men vad är essensen av det hela? Min egen upplevelse under veckan som gått har förstärkt uppfattningen att, som lyckligt lottad förälder är det barnen som betyder allt. Detta är säkert ingen nyhet för någon och jag är förvissad om att de flesta skriver under på det. Men det är inte förrän man står inför en situation då ens egna barn blir allvarligt skadade eller sjuka som man inser att allt annat mer eller mindre försvinner i betydelse. Att sköta om ens barn med hög feber är inget ovanligt i sig och att stötta dom under maginfluensa med kräkningaroch annat mysigt är ju inget man lyfter på ögonbrynen för (snarare att man täpper till näsan "och addas gedom mudded")
Men när ens eget barn segnar ner framför fötterna på en och inte vaknar till liv förrän tio sekunder senare blir man först förvånad och förstår inte riktigt vad som händer, sekunden senare inser man att det är allvarligt, riktigt allvarligt. Men vad ska man göra?
Hon hänger lealös i armarna på mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till! Känslan är fruktansvärd och det tar någon tiondels sekund till innan poletten trillar ner och jag får ner henne på golvet i framstupa sidoläge. Hon är fortfarande borta. Ingen kontakt.
"Alina! Hör du mig? Alina! Alina!"
Jag klappar henne i ansiktet, men inget händer. Hon är fortfarande helt borta. Andas hon? Jo, hon andas. Tur!
"Alina! Alina! Kom igen nu! Hör du mig! Alina!"
Ingen reaktion. Tankarna rusar nu genom huvudet på mig.
"Vad fan ska jag göra. Hon spydde för en timme sedan? Hur hänger det ihop? Hög feber, kräkningar och svimningsanfall. Det är inte bra! Fan! Och hon reagerar ju inte. Skit!"
Jag daskar henne i ansiktet. Allt hårdare
"Aliiina! Kom igen nu då!"Öhhh"Hon rör på sig. Lättnad. Ögonen famlar runt i rummet utan att kunna fokusera.
"Alina, ser du mig? Hör du mig?"
"Ööö-jaa..."
Jag lyckas få ögonkontakt med henne och märker hur hon fokuserar. Hon tittar förvånad på mig. Det är uppenbart att hon inte vet vad som hänt. Efter någon minut på golvet, där jag håller om henne och klappar henne varsamt, lyckas jag leda henne till sängen där jag bäddar ner henne.
Tankar fortsätter flöda.
"Vad gör jag nu? Catarina sitter med övriga nere i matsalen. Vad säger jag till henne. Hur tar hon det? Hur kommer Emmie att reagera? Hon måste till sjukhus? Hur löser vi det? Jag kör henne, men ska Catarina stanna hemma? Hur reagerar Emmie? Kan jag lämna henne här nu? Tänk om hon svimmar igen? Men hon måste till läkare? Ambulans? Jag måste prata med Catarina!
Som ni vet mellanlandade vi på sjukhuset i Mittersil och här fick jag min nästa skälvande upplevelse.
Alina sitter i en rullstol och vi väntar på att vi ska få komma in på ett rum, när hon tappar färgen i ansiktet och pupillerna blir knappnålsstora. Men hon sitter hela tiden upp.
Sköterskan ser att det inte står rätt till.
"Wie ist es? Bist du okey?"
Alina reagerar inte.
"Alina! Hur mår du? Hör du mig? Ser du mig?"
"Va? Öhhh ja, jag ser dig".
Hon är tillbaka. Skönt. Vi får en säng på rummet.
Sköterskan försvinner iväg och efter en stund kommer ett flertal doktorer in och efter diverse överläggningar vidtas en rad aktiviteter som slutar med att man står vid fotändan på Alina säng och skådar en utmattad tjej med slangar och nålar högt som lågt.
Man står där och känslan av oförmåga, att inte kunne göra någo,t förstärks av läkaren som med bister min kommer in och förklarar att läget är allvarligt. Man har mätt det ena och det andra men man vet inte exakt vad som förorsakat det hela. Eftersom min tyska inte är helt flytande tror jag att det var vad som sades.
Här står jag framför Alina, som har EKG inkopplat, blodtrycksmätare virad runt armen, dropp inkopplat och kanyler satta för blodproverna de tog och en läkare som på tyska i kombination med knackig engelska gjort klart att de inte har en aning om vad det är...
Då känner man inte sig riktigt trygg kan jag meddela.
Två timmar senare stiger febern och närmar sig 40 grader. Något är fundamentalt fel. Jag vill veta vad det är, men ingen kan berätta.
Under natten tas fler prover och under tidiga morgonen är febern uppe på 41 grader. Något måste göras!
Efter diskussion med läkaren beslutas att Alina ska transporteras till Barnsjukhuset i Schwarzach, eftersom man saknar erfarenhet av avancerad barnsjukvård i Mittersil. Dock ska det tas en lungröntgen innan transporten...fattar ni att man känner sig något osäker på utgången...
Min största utmaing har så långt, förutom att hantera min egen oro, har varit att inte ge uttryck för den frustration jag själv känner utan att hålla modet uppe inför Alina. Samma sak gällde för Catarina, som jag vet redan varit sjuk av oro och som säkerligen brottas med sina egna teser om vad som kan hända.
Väl i Schwartzach kändes det som att vi hamnade i goda händer. Fler tester tog vid. Ultraljud på magen och tarmarna, Ögon-näsa-hals undersökning, fler blodprov, odlingar, feber,...men det var inte förrän igår morse som jag förstod vad det egentligen handlade om. Då förstod jag allvaret i det hela. Läkarna hade sedan någon dag förklarat att hon hade fått bakterier i blodet men att de inte vet orsaken till det. Detta förstod jag inte, vilket i sig kanske var bra...För den oinvigde kan jag berätta att om man får bakterier i blodet, så är det allvarligt, riktigt allvarligt. När de väl är i systemet kan de stanna till och ställa till det lite var som helst. Ett populärt "pitt-stop" om man inte tar det lugnt är hjärtat, vilket kan leda till hjärtmuskelinflammation och andra tråkigheter. För den flitige bloggläsaren kan man dra sig till minnes att det var just bakterier i blodet läkarna befarade när undertecknad låg på infektionskliniken på Östra Sjukhuset. Läkarna såg mycket allvarligt på detta och nu ligger min Alina där med just bakterier i blodet...
Jag vill inte tänka på vad som kan hända om det inte utvecklar sig som det ska och jag har all respekt för läkarna som vill vara väldigt försiktiga innan Alina flyttas.
Alla dessa situationer har fått mig att reflektera över vad som är viktigt i livet. Slutsatsen är enkel. Det är barnen. Hur man än vrider och vänder på det så betyder barnen allt.
Att stå vid sidan av och inte kunna påverka och bara se på när ens eget barn kämpar mot allvarliga åkommor är inget jag önskar någon ska behöva uppleva.
Någon klok person har tidigare myntat att våra barn är vår framtid, men jag skulle vilja skruva det ytterligare och säga att barnen är inte bara vår framtid, de är vårt allt.
Utan dem finns vi inte!
///Patric
Hej på er!
Statusen för Alina kunde vara bättre!
Som läget är just nu så har proverna visat att hon har fått bakterier i blodet:( vilket gör att hon blir kvar på sjukhuset i åtminstone 5dgr till med intravenös antibiotika.
Planen var ju att vi skulle åka hem idag men nu blir vi kvar hela familjen. Patric kommer och hämtar oss här om en liten stund så åker vi till Schwarzach där jag och Emmie checkar in på Schwarzacher Hof ngr minuter från sjukhuset.
Kvällen igår startade med afterski på Öjeskärs rum... till middag serverades fondue där man vid varje tappad köttbit fick ta upp en sång så sång blev det!
Och mer sång skulle det bli, kocken tillika värdinnans man med kompanjon och givetvis Maj inger underhöll med skön sång och jodel. Fantastiskt!!
Innan desserten var det kör slaget. Barnen gick ut hårt med "För kung o fosterland" sedan var det karlarnas tur! In kommer det ett gäng män iförda bara fillingar (som av ngn anledning var fyllda med clementiner...). Gissa om det blev jubel inte bara från oss utan även våra "äldre"pensionats kompisar från Holland. Måste ju erkänna att vi damer inte riktigt fick samma poäng som karlarna med "vår tupp é död". Vår Holländska jury korade barnen till seger med all rätt :) Kvällen forsatte i lekarnas tecken. Petter bestämde... kontentan var att vi till slut satt ett gäng dönickar med sotade prickar lite var stans i nyllet. De flesta av oss hade ju klart för oss hur vi såg ut förutom våran värdinna. Helt plötsligt kommer en gäst in "utifrån" Maj inger reser sig snabbt upp travar iväg när det plötsligt går upp för henne hur hon egentligen ser ut. Mein Godt! Det blev ingen tidig kväll! Många härliga skratt och mycke innan för västen blev det. Framåt 0130 avslutade Patrik Ö med att döpa Emmie till Emelie (vilket Anders helt plötsligt tyckte hon skulle heta) i champange. En mycket trevlig afton blev det dock hade det varit ännu roligare om hela fam pace hade varit på plats!!
Till slut vill jag bara tacka alla som varit här för att ni varit så snälla och omtänksamma!!!!
Vi syns o hörs!
Kramar Catarina & Emmie
Statusen för Alina kunde vara bättre!
Som läget är just nu så har proverna visat att hon har fått bakterier i blodet:( vilket gör att hon blir kvar på sjukhuset i åtminstone 5dgr till med intravenös antibiotika.
Planen var ju att vi skulle åka hem idag men nu blir vi kvar hela familjen. Patric kommer och hämtar oss här om en liten stund så åker vi till Schwarzach där jag och Emmie checkar in på Schwarzacher Hof ngr minuter från sjukhuset.
Kvällen igår startade med afterski på Öjeskärs rum... till middag serverades fondue där man vid varje tappad köttbit fick ta upp en sång så sång blev det!
Och mer sång skulle det bli, kocken tillika värdinnans man med kompanjon och givetvis Maj inger underhöll med skön sång och jodel. Fantastiskt!!
Innan desserten var det kör slaget. Barnen gick ut hårt med "För kung o fosterland" sedan var det karlarnas tur! In kommer det ett gäng män iförda bara fillingar (som av ngn anledning var fyllda med clementiner...). Gissa om det blev jubel inte bara från oss utan även våra "äldre"pensionats kompisar från Holland. Måste ju erkänna att vi damer inte riktigt fick samma poäng som karlarna med "vår tupp é död". Vår Holländska jury korade barnen till seger med all rätt :) Kvällen forsatte i lekarnas tecken. Petter bestämde... kontentan var att vi till slut satt ett gäng dönickar med sotade prickar lite var stans i nyllet. De flesta av oss hade ju klart för oss hur vi såg ut förutom våran värdinna. Helt plötsligt kommer en gäst in "utifrån" Maj inger reser sig snabbt upp travar iväg när det plötsligt går upp för henne hur hon egentligen ser ut. Mein Godt! Det blev ingen tidig kväll! Många härliga skratt och mycke innan för västen blev det. Framåt 0130 avslutade Patrik Ö med att döpa Emmie till Emelie (vilket Anders helt plötsligt tyckte hon skulle heta) i champange. En mycket trevlig afton blev det dock hade det varit ännu roligare om hela fam pace hade varit på plats!!
Till slut vill jag bara tacka alla som varit här för att ni varit så snälla och omtänksamma!!!!
Vi syns o hörs!
Kramar Catarina & Emmie
torsdag 22 januari 2009
Lite info från sjukstugan.
Hej på er!
Någon direkt skidsemester har det väl inte blivit för fam Erlandsson utan mer en sjuksemester:(
Alina blev snabbt sämre under tisdagskvällen, efter att hon svimmat av efter ett besök på toa så beslutade vi att Patric skulle åka med henne till ett Krankenhaus i Mittersill. Där blev hon snabbt om händertagen och inlagd. Dropp och en massa prover skulle tas om man nu fick tag i ngt att sticka i. Alina är rätt snål när det gäller att lämna blod... Enligt rapport från Patric var hon fantastiskt modig och duktig!! När hon kom in var febern endast 37,7 ?? Under natten gick febern sakta uppåt, ont i halsen, rösten försvann, massor med hosta och lite ont i högersidan av magen. Det blev ultraljud och röntgen... På morgon hade man fortfarande inte riktigt koll på vad som står på och febern fortsatte uppåt, nu närmre 39. Nu tyckte man att hon borde komma till ett Krankenhaus för barn. Sagt o gjort Alina fick transport till Schwarzach ca 4-5mil härifrån.
Patric stannade till här på vägen tog en dusch och fick ngt i kistan för att sen snabbt hasta efter Alina. Efter senaste rapporten nu på morgonen har feber varit uppe och vänt på 41 och nu nere på 38. De vita blod kropparna hade gått tillbaka för att nu på morgonen åter igen öka. Rösten är fortfarande borta (undra om vi vill finna den igen... ;)) hostan är kvar MEN hon har lyckats peta i sig en macka och druckit lite the. YES!! Forsättning följer om sjuklingen på sjukhuset...
Nu till sjuklingarna på pensionatet :)
På rum 33 ligger Emmie i feber och hosta sen i går morse dock lite lite piggare idag. Själv har jag HOSTA och när det gäller feber kanske jag har det oxå.
På rum 37 fick Johanna maginfluensa igår:( natten har däremot varit kräk fri så vi hoppas att det blir en snabbt återhämtning så att vi här på pensionatet ialla fall kan få en till skiddag till.
De övriga 19 skidåkarna brottas nog alla med mer eller mindre krämpor från tufft skidåkande.
Det är upp i ottan med frukost 0630-0700. Idag tog de bussen 0810 till Kitzbuel där det troligtvis blir en solig eftermiddag och fantastisk skidåkning efter 2dgrs snöande! Ikväll lutar det mot rodel åkning där även vi på pensionatet skall försöka hänga på. Mer om detta senare...
Auf wiederhören och puss på er!!
//Catarina & Emmie
Någon direkt skidsemester har det väl inte blivit för fam Erlandsson utan mer en sjuksemester:(
Alina blev snabbt sämre under tisdagskvällen, efter att hon svimmat av efter ett besök på toa så beslutade vi att Patric skulle åka med henne till ett Krankenhaus i Mittersill. Där blev hon snabbt om händertagen och inlagd. Dropp och en massa prover skulle tas om man nu fick tag i ngt att sticka i. Alina är rätt snål när det gäller att lämna blod... Enligt rapport från Patric var hon fantastiskt modig och duktig!! När hon kom in var febern endast 37,7 ?? Under natten gick febern sakta uppåt, ont i halsen, rösten försvann, massor med hosta och lite ont i högersidan av magen. Det blev ultraljud och röntgen... På morgon hade man fortfarande inte riktigt koll på vad som står på och febern fortsatte uppåt, nu närmre 39. Nu tyckte man att hon borde komma till ett Krankenhaus för barn. Sagt o gjort Alina fick transport till Schwarzach ca 4-5mil härifrån.
Patric stannade till här på vägen tog en dusch och fick ngt i kistan för att sen snabbt hasta efter Alina. Efter senaste rapporten nu på morgonen har feber varit uppe och vänt på 41 och nu nere på 38. De vita blod kropparna hade gått tillbaka för att nu på morgonen åter igen öka. Rösten är fortfarande borta (undra om vi vill finna den igen... ;)) hostan är kvar MEN hon har lyckats peta i sig en macka och druckit lite the. YES!! Forsättning följer om sjuklingen på sjukhuset...
Nu till sjuklingarna på pensionatet :)
På rum 33 ligger Emmie i feber och hosta sen i går morse dock lite lite piggare idag. Själv har jag HOSTA och när det gäller feber kanske jag har det oxå.
På rum 37 fick Johanna maginfluensa igår:( natten har däremot varit kräk fri så vi hoppas att det blir en snabbt återhämtning så att vi här på pensionatet ialla fall kan få en till skiddag till.
De övriga 19 skidåkarna brottas nog alla med mer eller mindre krämpor från tufft skidåkande.
Det är upp i ottan med frukost 0630-0700. Idag tog de bussen 0810 till Kitzbuel där det troligtvis blir en solig eftermiddag och fantastisk skidåkning efter 2dgrs snöande! Ikväll lutar det mot rodel åkning där även vi på pensionatet skall försöka hänga på. Mer om detta senare...
Auf wiederhören och puss på er!!
//Catarina & Emmie
tisdag 20 januari 2009
Tisdag och det snöar runt Uttendorf
Guten Morgen alle Leute!
Sedan sist har vi haft både vin och vatten i lägret. Under lördagen hann vi med ca 5 timmars skidåkning i Zell am Zee, vilket var en chansning på många sätt. Lång resa och inte så mycket sömn gör ju att energin inte är helt på topp. Att då släpas upp på toppen av ett berg för att åka skidor, något man inte gjort på många herrans år, kan ju verka lite korkat. Så måste våra barn ha tänkt när de låg i snön, trötta i kroppen och förbannade över att skidorna inte gör som man vill. Man kan nog lugnt påstå att vi tärde lite på de interna relationerna inom familjen. En ordentlig paus mitt på dagen vid Resaurant Glocknerhaus mitt i backen längs Areitbahn gjorde susen. Restauranten var väl inte den bästa i sitt slag, men fyllde väl sitt syfte. Eftermiddagen blev lite bättre och barnen kämpade på riktigt bra. När vi kom tillbaka till Uttendorf hade resten av ligan precis anlänt och vi är nu 25 personer som huserar på Maj-Ingers pensionat "Stubacher Hof". Gemensam middag för hela gänget visade sig bli en glad tillställning men vi somnade ovaggade vid tiotiden på kvällen.
Söndagen började redan vid sjusnåret på morgonen med en god frukost. Här finns det mesta man kan vänta sig på ett Österrikiskt pensionat. Cornflakes och andra flingor, olika sorters bröd inklusive Brötchen, fil, ägg, juice, the och kaffe. Skidbussen lämnade torget vid 08.10 och vi knödde oss in på bussen till chaufförens stora intresse. Han blev nog något fundersam och kände plötsligt ett stort ansvar när vi skulle ge oss iväg. Som ett tecken på detta ville han försäkra sig om att vi visste vart vi skulle, så att inte 25 personer hamnade snett i tillvaron...sicken go gubbe!
Färden styrdes mot området Wildkogel, där vi möttes av solen och snön och en blandning av mestadels blå och röda backar. Det fanns något inslag av svarp pist också, men den utforskade vi inte. Förmiddagen blev ännu en kamp inom familjen där barnen inte tyckte det gick alls som man hade tänkt sig. Till slut tog pappa Wehlander kommandot och skickade iväg Catarina med orden: Försvinn! Nu tar jag hand om Emmie. Sagt och gjort, Catarina gav sig iväg med andra mammor och Magnus tog sig an Emmie. För egen del kämpade jag och Alina vidare. Tyvärr har Alina fått ont i ljumsken igen och det hämmar henne en hel del. Det blir speciellt jobbigt när man inte känner sig säker och fasar för att tappa kontrollen över skidorna. Då spänner man sig och kroppen orkar inte riktigt med. Eftersom man nyttjar benen så mycket, tar ljumskarna mycket stryk då man spänner sig hela tiden. Att pappa sedan tjatar hål i huvudet gör inte saken bättre.
Nåväl det blev lunchpaus till slut och vi landade in på en kanon restaurant strax ovanför Bergstation. Gott att äta och gott att dricka gör susen igen. På eftermiddagen tog sig Magnus an Alina och det gick nog mycket bättre än när en annan försökte. Emmie åkte med resten av tjejerna och det blev en riktigt bra eftermiddag.
Innan middagen hann vi med en bastu för killarna och till middag fick vi Nudelsuppe, Wienerschnitzel och glass. Riktigt gott och det var ett gäng slagna hjältar som skrattade sig upp för trapporna och som kraschlandade i sängen.
Igår vaknade Alina med feber, ont i halsen och ont i huvudet. Usch vad tråkigt! Ingen skidåkning denna dag utan det blev att kurera sig i sängen istället. Catarina stannade hemma med henne och själv åkte jag och Emmie med resten till Zell am Zee. Sol och snö under förmiddagen och jättebra skidåkning. Emmie tog för sig riktigt bra och det är kul att se när rädslan släpper och de vågar att få lite fart.
Det blev en ganska sen lunch och vi blev ett gäng som fick "avnjuta" lunchen i snålblåst och kyla då solen gått i moln och restauranten vi hamnade på inte hade tillräckligt med platser inomhus. Det var emellertid en rätt schysst restaurant strax nedanför Berghotel och med lite bättre yttre förutsättningar kommer vi nog tillbaka.
På eftermiddagen samlades i stort sett hela gänget ihop och vi åkte ner mot Zell am See. Halvvägs ner tog en del liften ner till byn, en del valde blå backe och en del valde svart variant. Efter mycket om och men landade vi på en After Ski strax intill backen. Vägen dit för de som valde blå backe gick via byn Schmittental...vilket inte var enligt planen. De åkte vilse och fick kämpa sig tillbaka via en låååång transportsträcka. Alina och Catarina mötte upp och det blev en stunds mingel innan flera av barnen ville åka hem. Catarina tog ett gäng med sig i bilen och Melkerssons plus ena hälften av Wehlanders tog med sig resterande barn på bussen och övriga föräldrar tog sig en sejour till det ökända Crazy Daisy för fortsatt after ski. Planen var att vi skulle hinna med bussen 18.20, men det blev lite för tight. Istället tog vi tåget som lämnade 18.52 och som skulle anlända Uttendorf 19.13. Detta skulle ge oss en kvart att bli färdiga till middagen kl 19.30. Tyvärr höll inte tåget tidtabellen och vi steg av några minuter innan 19.30. Detta föll inte i någon god jord, men efter snabb dusch satt vi till bords kl 19.45 och fick i oss välbehövlig föda.
Vid middagen provade vi en del roliga lekar...en del funkade bättre än andra...Till och med Maj-Ingers son Mark var med på ett hörn och det blev till slut en del glada skratt inna vi knoppade in för kvällen.
Idag stannar jag hemma på rummet med Alina medan Catarina och Emmie begav sig av mot Kaprun strax efter 8 på morgonkvisten. Solen har ersatts med snöfall och enligt prognosen ska det snöa även imorgon. Förhoppningsvis ligger Kaprun så högt att de slipper att åka i snöfallet och att vi mot slutet av veckan får tillbaka solen...
Nu vaknar sjuklingen till, så jag får återkomma senare.
Puss!
Sedan sist har vi haft både vin och vatten i lägret. Under lördagen hann vi med ca 5 timmars skidåkning i Zell am Zee, vilket var en chansning på många sätt. Lång resa och inte så mycket sömn gör ju att energin inte är helt på topp. Att då släpas upp på toppen av ett berg för att åka skidor, något man inte gjort på många herrans år, kan ju verka lite korkat. Så måste våra barn ha tänkt när de låg i snön, trötta i kroppen och förbannade över att skidorna inte gör som man vill. Man kan nog lugnt påstå att vi tärde lite på de interna relationerna inom familjen. En ordentlig paus mitt på dagen vid Resaurant Glocknerhaus mitt i backen längs Areitbahn gjorde susen. Restauranten var väl inte den bästa i sitt slag, men fyllde väl sitt syfte. Eftermiddagen blev lite bättre och barnen kämpade på riktigt bra. När vi kom tillbaka till Uttendorf hade resten av ligan precis anlänt och vi är nu 25 personer som huserar på Maj-Ingers pensionat "Stubacher Hof". Gemensam middag för hela gänget visade sig bli en glad tillställning men vi somnade ovaggade vid tiotiden på kvällen.
Söndagen började redan vid sjusnåret på morgonen med en god frukost. Här finns det mesta man kan vänta sig på ett Österrikiskt pensionat. Cornflakes och andra flingor, olika sorters bröd inklusive Brötchen, fil, ägg, juice, the och kaffe. Skidbussen lämnade torget vid 08.10 och vi knödde oss in på bussen till chaufförens stora intresse. Han blev nog något fundersam och kände plötsligt ett stort ansvar när vi skulle ge oss iväg. Som ett tecken på detta ville han försäkra sig om att vi visste vart vi skulle, så att inte 25 personer hamnade snett i tillvaron...sicken go gubbe!
Färden styrdes mot området Wildkogel, där vi möttes av solen och snön och en blandning av mestadels blå och röda backar. Det fanns något inslag av svarp pist också, men den utforskade vi inte. Förmiddagen blev ännu en kamp inom familjen där barnen inte tyckte det gick alls som man hade tänkt sig. Till slut tog pappa Wehlander kommandot och skickade iväg Catarina med orden: Försvinn! Nu tar jag hand om Emmie. Sagt och gjort, Catarina gav sig iväg med andra mammor och Magnus tog sig an Emmie. För egen del kämpade jag och Alina vidare. Tyvärr har Alina fått ont i ljumsken igen och det hämmar henne en hel del. Det blir speciellt jobbigt när man inte känner sig säker och fasar för att tappa kontrollen över skidorna. Då spänner man sig och kroppen orkar inte riktigt med. Eftersom man nyttjar benen så mycket, tar ljumskarna mycket stryk då man spänner sig hela tiden. Att pappa sedan tjatar hål i huvudet gör inte saken bättre.
Nåväl det blev lunchpaus till slut och vi landade in på en kanon restaurant strax ovanför Bergstation. Gott att äta och gott att dricka gör susen igen. På eftermiddagen tog sig Magnus an Alina och det gick nog mycket bättre än när en annan försökte. Emmie åkte med resten av tjejerna och det blev en riktigt bra eftermiddag.
Innan middagen hann vi med en bastu för killarna och till middag fick vi Nudelsuppe, Wienerschnitzel och glass. Riktigt gott och det var ett gäng slagna hjältar som skrattade sig upp för trapporna och som kraschlandade i sängen.
Igår vaknade Alina med feber, ont i halsen och ont i huvudet. Usch vad tråkigt! Ingen skidåkning denna dag utan det blev att kurera sig i sängen istället. Catarina stannade hemma med henne och själv åkte jag och Emmie med resten till Zell am Zee. Sol och snö under förmiddagen och jättebra skidåkning. Emmie tog för sig riktigt bra och det är kul att se när rädslan släpper och de vågar att få lite fart.
Det blev en ganska sen lunch och vi blev ett gäng som fick "avnjuta" lunchen i snålblåst och kyla då solen gått i moln och restauranten vi hamnade på inte hade tillräckligt med platser inomhus. Det var emellertid en rätt schysst restaurant strax nedanför Berghotel och med lite bättre yttre förutsättningar kommer vi nog tillbaka.
På eftermiddagen samlades i stort sett hela gänget ihop och vi åkte ner mot Zell am See. Halvvägs ner tog en del liften ner till byn, en del valde blå backe och en del valde svart variant. Efter mycket om och men landade vi på en After Ski strax intill backen. Vägen dit för de som valde blå backe gick via byn Schmittental...vilket inte var enligt planen. De åkte vilse och fick kämpa sig tillbaka via en låååång transportsträcka. Alina och Catarina mötte upp och det blev en stunds mingel innan flera av barnen ville åka hem. Catarina tog ett gäng med sig i bilen och Melkerssons plus ena hälften av Wehlanders tog med sig resterande barn på bussen och övriga föräldrar tog sig en sejour till det ökända Crazy Daisy för fortsatt after ski. Planen var att vi skulle hinna med bussen 18.20, men det blev lite för tight. Istället tog vi tåget som lämnade 18.52 och som skulle anlända Uttendorf 19.13. Detta skulle ge oss en kvart att bli färdiga till middagen kl 19.30. Tyvärr höll inte tåget tidtabellen och vi steg av några minuter innan 19.30. Detta föll inte i någon god jord, men efter snabb dusch satt vi till bords kl 19.45 och fick i oss välbehövlig föda.
Vid middagen provade vi en del roliga lekar...en del funkade bättre än andra...Till och med Maj-Ingers son Mark var med på ett hörn och det blev till slut en del glada skratt inna vi knoppade in för kvällen.
Idag stannar jag hemma på rummet med Alina medan Catarina och Emmie begav sig av mot Kaprun strax efter 8 på morgonkvisten. Solen har ersatts med snöfall och enligt prognosen ska det snöa även imorgon. Förhoppningsvis ligger Kaprun så högt att de slipper att åka i snöfallet och att vi mot slutet av veckan får tillbaka solen...
Nu vaknar sjuklingen till, så jag får återkomma senare.
Puss!
lördag 17 januari 2009
Första dagen
Hej hej hallå världen!
Efter lång dags färd mot dag och en smaskig frukost på Stubacher Hof i Uttendorf styrde vi kosan mot Zell am See där vi tog liften upp bland de vita vidderna. Solen sken från en klarblå himmel och tillvaron var ganska nice. Alina och Emmie verkade fulla av förväntan och efter en del tuffa prövningar tog vi en paus och inmundigade lunch i solskenet och hämtade kraft inför eftermiddagens prövningar. Det förekom en del svordomar och andra kraftuttryck när kropp och skidor inte riktigt ville ta vägen dit man bestämt, men till syvens och sist hade vi genomfört en bra skiddag där vi fått testa på och känna av hur det går till i backarna. Strax efter fyra på eftermiddagen anlände övriga fem familjer ur sällskapet och vi samlades till gemensam middag vid sextiden. Sparrissoppa, grillat kött med ris och choklad mousse gjorde susen och det var ett allt annat än ledsamt gäng som avnjöt en och annan pilsner, kaffe och diverse sprit innan vi drog oss tillbaka för att ladda för morgondagen. Väckning med tuppen runt 06.30 för att kunna ta skidbussen klockan 08.10. Vi snackar seriös inställning till att få en kvalitetsvecka!
Mer info följer!
Sov gott!
///PACE
Efter lång dags färd mot dag och en smaskig frukost på Stubacher Hof i Uttendorf styrde vi kosan mot Zell am See där vi tog liften upp bland de vita vidderna. Solen sken från en klarblå himmel och tillvaron var ganska nice. Alina och Emmie verkade fulla av förväntan och efter en del tuffa prövningar tog vi en paus och inmundigade lunch i solskenet och hämtade kraft inför eftermiddagens prövningar. Det förekom en del svordomar och andra kraftuttryck när kropp och skidor inte riktigt ville ta vägen dit man bestämt, men till syvens och sist hade vi genomfört en bra skiddag där vi fått testa på och känna av hur det går till i backarna. Strax efter fyra på eftermiddagen anlände övriga fem familjer ur sällskapet och vi samlades till gemensam middag vid sextiden. Sparrissoppa, grillat kött med ris och choklad mousse gjorde susen och det var ett allt annat än ledsamt gäng som avnjöt en och annan pilsner, kaffe och diverse sprit innan vi drog oss tillbaka för att ladda för morgondagen. Väckning med tuppen runt 06.30 för att kunna ta skidbussen klockan 08.10. Vi snackar seriös inställning till att få en kvalitetsvecka!
Mer info följer!
Sov gott!
///PACE
Nämen...en vecka i Österrike!
Godmorgon Världen!För ca 16 timmar sedan lämnade vi Götet med bilen fullastad med diverse skidattiraljer och tio dagars skidsemester i Uttendorf. Denna mysiga lilla by ligger i samma område som Zell am See, Badgastein, Saalbach och Kitzbuhl. Maj-Inger tog emot oss med öppen famn och innan vi packade upp fick vi en smarrig frukost. Mums!
Nu ska bara skidkläderna på innan vi ger oss ut på de vita vidderna.
Vi återkommer med mer utförliga rapporter!
///PACE
fredag 2 januari 2009
Gott Nytt År!!!
Hej alla!
Så blev det till slut ett nyår. Kring året som gått finns mycket at säga, se nedan. Inleder dock med en kavalkad från familjens nyårsfirande.
Så blev det till slut ett nyår. Kring året som gått finns mycket at säga, se nedan. Inleder dock med en kavalkad från familjens nyårsfirande.
Till slut föll det sig att vi firande i egen koja och hade en underbar kväll som inleddes med att ta del av GP fyrverkeriet ståendes i Frihamnen. Jämfört med situationen att avnjuta jordens fyrverkeri i 25 graders värme med sand mellan tårna och kylskåpskall champagne i handen, kan man inte påstå att vi riktigt mötte den upplevelsen. Dock var det riktigt mäktigt på min ära och en schysst start på kvällen. Tusentals andra Göteborgare hade tänkt samma tanke som vi med resultatet att det tog en stund att ta sig från Frihamnen...Väl hemma skickade vi in humrarna i ugnen för en kort grillning. Till detta serverade vi julmust till barnen medan föräldrar gick loss på en flaska Selvabianca, ett välsmakande Italienskt Chardonnay. Mmmm en njutning för gommen!
Huvudrätt blev en klassisk oxfilé som kompletterades med en vitlöksdoftande potatisgratäng och smörstekta färska sparris. Detta ackopanjerades av ett helt fantastiskt Amarone vin (Alpha Zeta). Tack Anders! Det gjorde sig riktigt bra till oxfilen!
Efter att ha låtit maten sjunka undean en bit, så smög vi fram en chokladtryffel kaka med färska bär och ett glas Madeira. Barnen serverades julmust...
Mätta och goda satt vi och filosoferade kring året som gott och följande reflektioner/highlights kan vara värda att nämna:
Huvudrätt blev en klassisk oxfilé som kompletterades med en vitlöksdoftande potatisgratäng och smörstekta färska sparris. Detta ackopanjerades av ett helt fantastiskt Amarone vin (Alpha Zeta). Tack Anders! Det gjorde sig riktigt bra till oxfilen!
Efter att ha låtit maten sjunka undean en bit, så smög vi fram en chokladtryffel kaka med färska bär och ett glas Madeira. Barnen serverades julmust...
Mätta och goda satt vi och filosoferade kring året som gott och följande reflektioner/highlights kan vara värda att nämna:
Gemensamt för hela familjen var årets början med veckorna i Thailand. De minnena lever man fortfarande på! Från sommaren plockade vi allihop fram dagarna på Brännö med Fam Söderström som självklar höjdpunkt. I övrigt såg "listorna ut som följer":
Emmies highlights:
- Beachhandbollturneringen i Åhus. Inte bara för handbollen utan för allt som hände runt omkring.
- Gudmoster Camillas 40-års fest där barnen fick jobba för lönen..;-)
- Liseberg med Fanny och Johanna plus EMD koserten under Allsången.
- Sist men inte minst Julafton med efterlängtade julklappar ( läs: DATOR!!!!)
Alinas favoriter:
- Gudmoster Camillas fest
- Lisebergsbesök med Anton och Tim
- Motorbåtsupplevelsen med Sofie...(Alina: "Vi ägde!")
- Konfirmationen
- Årets Julklappp...en upplevelse...dvs Smartbox! (tillika hennes första riktiga jobb!)
- Nattdoppet hos familjen Lilja
- Kanske inte en höjdpunkt, men 9:an och gymnasievalet är svårt att bortse från som en minnesvärd erfarenhet...
- Har under året testat igenom de flesta existerande och icke existerande hårfärger (grönt, grått, rött, blondt och till sist brunt)
Catarinas minnesvärda ögonblick:
- Alinas konfirmation
- Christinas 60-års skiva på Björlis.
- När tjänstledigheten blev klar och pacee drog igång.
Även om jag själv har dåligt minne, så finns fragment av följande som etsat sig fast:
- Sanden mellan tårna och champagnen...även om Thailand redan nämnts...
- Elis Lewin, denna levande legend! Och vem var han? Min rumskompis på infektionskliniken.
- Talet som Alina glömde fort som bara den på sin konfirmation...
- Solnedgången på Brännö- Vidvinkel får en ny innebörd (även om Peter hade svårt med det...)
- Svärmors fest och mitt "spontana" tal. Snacka om fågelholk...så att..öh...
- Självklart Catarinas silversmide...pacee!
- Jobbmässigt...3 av 3!
Utöver detta har det varit flera trevliga och minnesvärda kalas och festligheter som vi haft förmånen att vara med på. De har varit kanon och tack för att vi fick komma!!
Nu hastar vi vidare till fam Göransson för husesyn i Skrå. Det blir spännande!
Puss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)