Peter Gabriel står sig!

Brassar för närvarande käk som ska intagas ihop med andra chansen och har satt på lite god gammal musik. Just nu dundrar Salisbury Hill med Peter Gabriel. Riktigt bra! Man kan inte undvika att få en del flash backs från svunna tider. Nästa låt blir I Go Swimming och det blir rena bildspelet på näthinnan. Otaliga simtävlingar i fuktiga simhallar med oförglömliga finalpass där denna låt spelades som ingångsmusik till olika finaler. Smått fantastiska minnen.

Det blir bakad potatis med bacon, lök och creme fraiche som vi sväljer ner med en flaska rött.

Veckan blev precis så hektisk som man kunde tänka sig. Dessutom blev Italienresan ett exempel på hur allt som kan strula strular men att det ändå löser sig i slutändan.

Kom ut till Landvetter i torsdags kväll ca en timme innan planet skulle lyfta mot Munchen. Detta är riktigt gott om tid eftersom jag reste "lätt" och inte checkade in något bagage. Normalt sett tar det en minut att checka in med automaterna, men inte denna gången. Ställde mig i kön till en av automaterna och fick höra från en bredvid att maskinen slutat fungera. Vänder mig mot nästa maskin och ser att även den slutat funka. Killen framför säger att det ska komma någon och fixa till det...jo tjena. Den har man inte hört förut...Efter tio minuters väntan kommer en representatnt från SAS (förvånad att det var SAS???). De som ska checka in bagage, ställer sig in incheckningskön till disken. Vi som inte skulle checka in något, skulle stå kvar och bli omhändertagna strax. Anledningen till att det var lite struligt just nu var att datorerna krånglade. Ja, det var till och med värre än så. Deras server hade lagt av. Dvs inga datorer fungerade för SAS på Landvetter och alla skulle checkas in manuellt. Det var bara att ställa sig i kön...Klockan var nu ca 25 minuter kvar till avgång och kön rörde sig överhuvudtaget inte.
Eftersom jag visste att jag hade ca 1,5 timme för bytet i Munchen fanns det fortfarande en teoretisk chans till att komma fram. Fem minuter till och fortfarande ingen rörelse...tar kontakt med en i personalen och kollar om man kan checka in vid gaten istället. Efter viss fundering var det ok, så jag rusade upp genom säkerhetskontrollen och kom till gaten strax innan normal avgångstid. Där blev jag sedan stående ytterligare 20-30 minuter och insåg att nu går klockan lite för fort. Mitt namn skrevs upp på en lista och vi fick kliva ombord. Efter en stund sittande på planet insåg jag att chansen är väldigt liten att jag hinner med flyget från Munchen, varför jag för en kort sekund tänkte att jag skulle kliva av och åka hem. Det fanns ju ingen ide att missa planet och sova över i Munchen för att sedan åka hem dagen efter.
Jag hann inte ens tänka tanken färdigt innan de stängde dörren och taxade ut...I vanlig ordning sov jag som en gris och när vi landade hade vi kört in en del av tiden och som tur var, var i Genoa avgången också den försenad, så jag kom fram. Landade vid 23,40, checkade in på hotellet strax efteråt, läste ett par rader och somnade sött.
På morgonen skulle jag ta den normala minibussen som hotellet kör till Ericssonkontoret, men vid avgångstid fanns där ingen. Skit också! Dessutom saknade jag Euro och taxibilar i Genoa tar normalt inte kreditkort. Mötet skulle börja om 45 minuter och här står jag utan transport...då dyker han änntligen upp -chauffören och undrar om jag skulle åka med? Det verkade som om bussen pajat, så det blev att åka Fiat Uno till kontoret. Det funkade det också. Hastar in på kontoret och hinner knappt hälsa på koollegorna innan jag får rusa till konferensrummet. Vad händer då? Med angivelsen "On second floor" tar jag långa klivet i förväg upp till andra våningen...utan att hitta konferensrummet. Vad är klockan? Flera minuter kvar...men var f-n är konferensrummet...ohhh dessa Italienare! Tillbaka till utgångsläget. Konferensrummet? Jo, på andra våningen. Detta huset? Nej, nej, nej, I det andra huset, så klart..?
Med andan i halsen glider jag in strax före utsatt tid. Pusst!
Efter detta mötet var det telefonmöte nästan direkt. Lunch? Just det, man behöver lite energi också...7 minuter kvar till telefonmötet startar. Jag hinner nog...hastar ner till personalrestauranten (400m nerför trappor, genom gångar, uppför trappor, nerför trappor...kollegor som vill hälsa. Tjena tjena. En pizza slice och en toast per favore. Plastpåse? Tackar, tackar! Uppför trappa, nerför trappa, genom gång och med höga knälyft uppför den låååååånga trappan. Pusst pusst! Var är telefonnumret? Skit! Nätet fungerar inte! Jo, nej, jo det funkar men ack vad långsamt det går! Vad är klockan? Just in time. Ringer in till telefonkonferensen...och gissa vad...I Kista har man inte ringt in ännu. Än mindre kopplat in sig på mötesrummet...pulsen i 160...med en fet pizzaslice i mungipan och svettpärlor i pannan...oooh vad härligt livet kan vara ibland!
Till slut kommer mötet igång. Intressant förvisso, men jag fick inte med mig någon servett. Usch vad kladdigt det blev! Tja ett A4-papper får duga i brist på annat. Kaffe? Nehe. Det blev inget med det. Fentom personer i ett konferensrum i Kista som pratar i mun på varandra...inte lätt att hänga med..."och då var vi klara...trevlig helg på er allihopa..." Blip! ...? Snacka om "Jösses-upplevelse"!
Klockan? Knack, Knack. Mr Erlandsson? Your transportation is ready in ten minutes. Ok?
Visst. Fine!
Packa ihop alla prylar. Arrivederci! See you next time! Ut till receptionen. Lämna tillbaka inpasseringskort och lunchkort. Bye bye! In med väskorna i bilen. En timma till avgång. Just in time.
Puh, nu är vi på banan. Bara tre flygningar innan maqn är hemma. Från Genoa till Rom, byte till Munchen, där jag byter till flyget mot Göteborg. Checkar in och sätter mig vid gaten och läser några sidor i min nyinköpta bok "Freakonomics". Besked att flyget till Rom är något försenat. Något? En kvart. Hhhmmm, viss varningsflagga!
Utan konkreta besked vet man att det blir mer än en kvarts försening. Inte bra! Har bara knappt 1,0h i Rom... Tiden går och inga besked kommer. Kollar till slut av tavlan...40 minuter försening. Jo tjena vad bra det går! Till slut släpps vi ombord och då hoppas man ju på viss effektivitet eftersom man är sena. Men det är "mañana" och dessutom har alla Italienare tagit med sig allt bagage in i kabinen, så de sista som kommer ombord har ingenstans att lägga sina väskor. Oj, oj, oj. Omstuvning och flytt hit och dit. Bråttom? Nej inmte jag, inte! Drygt en timme försenad kommer vi till slut iväg. Yippey!
En timmas flygtid till Rom, där jag till slut kommer av strax efter ordinarie avgångstid. Slänger ett getöga på tavlan över avgångar (mest för att få nekräftat att jag missat flighten till Munchen). Nämen? Ser man på. Sista utrop blinkar...Shit, det finns en teoretisk möjlighet! Tar det långa benet före i dubbelt tempo och slår mig mer eller mindre fram genom italiensk folkmassa...usch vad jobbigt. Hjärtat slår som en stånghammare och jag flämtar som självaste Gunde Svan. Som absolut sista passagerare kommer jag ombord med en svettig rännil under skjortan längs hela ryggraden. Det är väl nice?
Samlar ihop mig under 1,5 timmas flygning. Tiden blir knapp i Munchen, där jag normalt skulle haft 35 minuter. Som det såg ut nu, så "hängde jag löst". Ja, det blir väl en fredagkväll i Munchen...och man abbonerar på topplaceringen på listan över minst populära i familjen. Men vad gör man. "I gave it my best". När vi landar och jag kliver av planet, visar det sig att det står en specialtransport framme vid planet för oss som ska med Göteborgsplanet. Nej men vad nice! Skjuts hela vägen framn till planet. Kliver på planet och slår mig ner. Man får ha lite flyt ibland! Landade vid halv tio och med taxin väntande var jag hemma redan strax efter tio. När man ser tillbaka på det borde jag köpt en lott. Att med den inledningen och det strulet längs med hela vägen fått till allt till slut är smått osannolikt.
Nu har vi avslutat den bakade potatisen och "avnjutit" andra chansen för att ta oss an det nyinköpta "Wii Fit", vilket verkar vara en rätt trevlig övning. Vi återkommer med mer utförligare beskrivningar senare...
For now: God natt och sov sött!