Ingen dans på rosor

Det är inte alltid livet är en dans på rosor! De senatse två-tre veckorna har varit tunga...riktigt tunga. Det började med att chefen rngde för drygt två veckor sedan och berättade att firman planerade att lägga ner verksamheten i ett europiskt land...dvs ett antal hundra personer skulle bli av med jobben. Med tanke på vad som händer inom vår industri i sin helhet är det väl inte konstigt att det måste ske justeringar, men när det drabbar kollegor och personer som man jobbat med i flera år, känns det som ett sting rakt in i skälen. När man dessutom är ansvarig för en del av verksamheten som sker där är det lätt att hålla sig för skratt.

När det senare visar sig att jag "får äran" att åka över för att delta när beskedet lämnas, kändes det till en början som en riktig nitlott. Jag kan väl avslöja att det i sig inte ändrade sig, men upplevelsen var intressant och något jag kommer att bära med mig för en lång tid framåt.

Det stora utmaningen fram tills det att vi förmedlade beskedet var att jag inte fick avslöja någonting. Det vill säga, under drygt en vecka bar jag på vetskapen utan att det fick synas och dessutom var vi tvungna att, i lönndom sätta samman presentationsmaterial och Q&A's som skulle användaspå själva dagen D.

Sedan länge hade vi planerat att genomföra ett ledningsmöte under slutet av veckan just på dt ställe döär beskedet skulle lämnas och resten av ledningsgruppen hade planera att åka dit lite tidigare för att träffa sin personal mm. För egen del fick jag använda både vita lögner och att resa incogito för att inte väcka misstänksamhet när jag reste dit i förtid. Tillsammans med ett tiotal kollegor från olika delar av bolaget, checkade jag in på ett riktigt "Harry Potter"-hotell. För de som inte haft möjlighet att besöka detta gamla kloster är det definitivt en upplevelse att spendera en eller flera nätter här. Absurda och unika rum med badkar och dusch upphöjda i hörnet av hotellrummet gör onekligen att man undrar över vart man hamnat. Dessutom myllrande gångar, knarrande golv och , enligt sägen, flitiga besök av diverse spöken gör varje vistelse till något minnesvärt.

Omgivningarna runt hotellet är helt fantastiska med klassiskt välordnade parker, buskar och häckar i givakt och svepande gräsmattor som för tankarna till engelska grevskap och traditionstyngda adelssläkter. Själv kan jag inte låta bli att fascineras av denna typ av miljö. Det är något annorlunda men andå klassikt, som retar mina nerver. Riktigt häftigt!...i normala fall.
Denna gången var det emellertid inte fullt så stimulerande.
Vi samlades vid klockan fyra på eftermiddagen för genomgång av budskap, tidplan och säkerhetsfrågor. Det fanns de som vait involverade i föreberedelser under en längre tid, men denna dag var det sammanlagt ett tjugotal som visste något om vad som skulle informeras om dagen efter. Vi åt en, under gällande förutsättningar, riktigt trevlig middag innan vi fortsatte våra förberedelser till sent.

Till slut var vi emellertid i hamn och en natts god sömn var välbehövlig innan vi släppte bomben.

Det var inte mer än tre månader sedan våra kollegor flyttade in i, vad jag skulle vilja utse till den bästa kontorsmiljö jag träffat på hittills...ever! Med det i åtanke kan man tycka att det är ett slöseri att lägga ner ett sådant ställe, men om man ser resonemanget bakom förstår man hur allvarligt det är och hur omöjligt det hade varit att hitta ett bättre alternativ.

Nu är det emellertid inte alltid enkelt att på ett lättförståeligt sätt ge en tillräcklig förståelse till ett sådant omfattande beslut. Och denna dag skiljde inte sig nämnvärt på den punkten.

Det var meningen att vi skulle bussas gemensamt till kontoret, för att "slussas" in i ett speciellt konferensrum, där vi kunde hålla till under dagen. Alla lokala chefer (ca 60st) var inbjudna till ett chefsmöte direkt på morgonen och man insåg att de förstod att det var kärva beslut som skulle presenteras. För en utomstående är det nog svårt att föreställa sig känslan av att ena dagen vara övertygad om att "man sitter säkert", för att nästa dag få beskedet att du inom 8 månader inte har en arbetsplats att åka till på morgonen.

Alla jag pratade med efteråt uttryckte det som att: " visst troddde vi att i kanske få dra ner på vissa delar, men detta var en total överraskning!"Att sitta jämte kollegorna på chefsmötet och veta vad budskapet är är klart olustigt. Att sitta där samtidigt som man vet att det finns personer som just håller på att slutföra omfattande husköp eller som nyss sålt sitt gamla hus för att flytta närmare det nya kontoret gör att man får ont i magen! Snacka om hjälplöshet! Att veta om det, men inte få lov att säga något, är fruktansvärt!

Och så släpps bomben...det blir knäpptyst och man kan höra hur andhämtningen i rummet helt avstannar. Budskapet sjunker in under några sekunder och man märker hur dessa kollegor försöker fatta vad de just hört.

Sedan kommer de första trevande frågorna mesvar som är allt annat än fullödiga och man väntar bara på att helvetet ska braka lös med högljudda protester, idiotförklaringar och andra påhopp som enkelt skulle kunna sammanfattas med "NI ÄR JU FAN INTE KLOKA!!!!"

Till historien hör att dessa kollegor har uner mång år fått utstå smärtan av ständiga nerdragningar, så på ett sätt är de "härdade". Detta kanske kan förklara varför deras reaktion blev förhållandevis civiliserad, men likväl. När man ser dom i ögonen, förstår man vad de tänker egentligen.

Fortsättning följer...